A Paradise Adventure

Panama city är verkligen min typ av stad. Visst den har några farliga och fattiga områden men annars är den väldigt modern och fräsch känsla. På ena sidan bukten är det fullt med skyskrapor och det poppar upp nya hela tiden, väldigt många var under uppbyggnad. Det märks att det har en amerikansk prägel sedan statskuppen 1903 då USA hjälpte Panama att bli självständigt från Colombia. Men väldigt få pratar engelska i staden så man har fått öva sin spanska ännu mer, kul!

Den andra sidan av staden där vi bodde på Lunas castle hostel några dagar består av den gamla staden. Här är väldigt vacker. Det första jag sa till Jens när vi åkte in med taxi var att det såg ut somen mysig medelhavsby fast sönderbombad. Riktigt så illa är det inte. Men mycket är fallfärdigt men ändå vackert.  Vi har i stort sett inte gjort värst mycket i Panama City, något jag tycker är synd. Vi har haft fullt upp med ett projekt jag just nu inte kan tala om. Så det har gått åt mycket tid till filmning.

Något vi har gjort dock är att åka taxi. Överkonsumtion av taxi, det händer inte ofta. Det kostar bara 20 kronor för 3-4 personer så det blir lätt att man åker överallt. Jag ska absolut tillbaka till Panama. Både för att uppleva landsbygden som är en av de bästa på min resa men även för att jag blev helt kär i Panama City. Där skulle jag kunna bo, tror jag.

Nu sitter jag i alla fall på Fort Lauderdale Intl. En tio timmars väntan är snart över och då blir det connecting flight till Los Angeles. Resan hit var ett litet äventyr. Man måste ju alltid ha retur eller utresebiljett från US för att få komma med planet. Men jag tänkte att jag skulle försöka.

I min nya kostym och 5 timmar färska axelväska och Carry-on väska ( Jens och jag fick idén om att resa med bara handbagage från en George Clooney-film, därav kostym och rullväska haha) gick jag fram till disken. Trodde inte riktigt mig själv när jag lyckades få biljetter och komma förbi alla kontroller med enkelbiljett. Måste vara den enda hittills. Men när vi började boarda planet kom de framspringande och sa att jag måste köpa en utresebiljett. Medan de höll planet från att lyfta satt jag med datorn och sökte efter billigaste resan. En Bahamasresa senare kunde jag springa på planet som direkt körde ut.  Sista minuten. Jävla byråkrati. När jag kom till USA kollade de inte ens om jag hade biljetter. Det går bara man ser prydlig ut. Fick ett tips till er framtida resenärer. Boka hos AA.com men bara som reservation i 24 timmar. Sedan när man kommit in i landet kan man avboka utan att de dragit några pengar. Brilljant!!

Nu ska jag till LA. Tjarrå

Igår satt vi på båten och knåpade när Daniel kom förbi. Daniel är en bartender i Colón som vi blev vänner med. Han frågade oss på sin limiterade engelska om vi ville fånga krabbor. Här är det mäkta populärt att fånga landkrabbor. På kvällarna står 50-tal bilar parkerade längs vägarna medan förarna går längs kanten och letar krabbor.  En potentiell livsfara när alla går runt utan lysen helt osynliga för bilar, speciellt för vår taxichaufför med smutsig vindruta.

Vi åkte med en taxibil ut på landningsbanan av det lilla flygfältet som angränsar marinan. Här var fullt med krabbor. Krabborna stelnar till om man lyser på dem men de är jäkligt snabba när man närmar sig. Taktiken är att lysa på dem och långsamt närma sig för att plötsligt springa fram och trampa på ryggen. Sedan är de bara att försöka ta dem bakom klorna. Vi fångade en 15 stycken innan vi begav oss hem. Och på hemvägen sprang ett vattensvin, världens största gnagare rakt framför bilen, kul att ha sett.

Den danska michelinkocken Stefan som lagade en otrolig krabbsoppa



På väg mot Gatun Locks




Sammankopplade




Dörrarna stängs

Nu har vi varit i Panama en vecka. Vi har spenderat tiden i Marinan utanför Colón, staden vid norra slussarna till kanalen. Staden där man ska " proceed with extreme caution", något man alltid hör om de större städerna i Central Amerika och något som aldrig verkar stämma. Men det är i och för sig förståeligt att den blir farlig när man blandar väldigt fattigt folk med Yachts-ägare som går runt med USD 1500+ i kontanter för att betala kanalavgiften. Colón är inte att hänga i julgranen, den skitigaste staden hittills på resan är en sammanfattning.

Tacka vet jag övriga Panama. Landsbygden är väldigt vacker. Häromdagen bestämmde vi oss för att hyra en bil, dels för att göra en utflykt och dels för att hämta Stefan, en del av den crew som ska följa Oskar till Australien.
Vi passerade genom Panama city där vi snabbt blev förvirrade av alla vägar. En drive through ( eller Thru som Ronald vill stava det) på McDonalds senare hade vi fått rätsticka på orienteringen. Innan vi åkte vidare blev vi överrösta av små skolbarn som blev vilda av glädje & dans när vi omoget blåste på max i bilstereon ;) ( trodde jag filmade men det visade sig att jag filmade mina skor och sedan stoppade inspelningen när jag "filmade" dem istället för att starta)

Efter totalt 3 timmars körning svängde vi av motorvägen och började en rolig körning längs serpentinvägar uppåt. Efter en inte så lång men tidskrävande körning kom vi fram till India dormida, en bergstopp. Här vandrade vi upp och kunde efter en 45 minuter andas luften på 1000 meters höjd. Inte så märkvärdig elevation men den var en storslagen utsikt när molnen rullade ner längs sidorna på närliggande berg. Och efter ett tag på toppen drog även molnen in under oss så vi begav oss nerför innan vi blev helt insvepta. En härlig dag med mycket motion.

Bussen väntar på cruisingship i slussen.



Snabbt depåstopp med våran hyrbil.




Kondor mot söder och Stilla havet




Molnen glider in under oss









El Valle, en by i en gammal vulkankrater

Dagarna här på båten har flugit förbi. Ingen av oss kan förstå att vi redan spenderat 7 dagar på öppet hav. Ännu konstigare att det gått så snabbt är det när man tänker på att vi inte gjort någonting. Dagarna har spenderats i horisontalläge, antingen ute på däck lyssnandes till en P3-dokumentär eller inne i salongen sovandes. På tisdagen fick vi äntligen napp på vårat spö som vi ständigt trålar efter båten. En stor tonfisk, ca 50 cm lång och 6-8 kg tung drog vi upp under stora hurrarop. Äntligen! Så nu blev det till att äta mer än 5 kg tonfiskfilé innan den 35 gradiga solen gjorde den obrukbar. Två dagar med tonfisksoppa och tonfisk med nybakt bröd senare hade vi fått omegafett för en garnison :P Dagarna efter fångsten verkade ryktet ha spridit sig under ytan, för ingen mer fisk nappade. Men det var ok för jag tröttnade faktiskt på tonfisken, kanske för att det inte var Yellow Fin Tuna, sorten med det goda röda köttet. Men det var kul att äta en timmes färsk fisk, händer inte ofta.

För två dagar sedan började det blåsa upp lite mer och sjön fick 2-3 meter höga vågor. Något mitt balanssinne inte gillade vilket gjorde sig påmint i form av en sjösjuka light. Så de senaste dagarna har jag mest varit illamående och önskat land. Därför var det väldigt skönt att sikta Panama strax runt kl 20 lokal tid. Vi tog oss in i den norra hamnen vid Colón där vi nu ligger i en marina som har lyxig pool med bubbelbad. Mycket välkommet av våra saltiga kroppar. Nyduschad ligger jag nu i slafen igen och längtar till morgondagen då jag ska hitta en BurgerKing. Det har jag lovat mig själv, för fasiken vad jag blivit sugen på en burgare till havs. Som man säger; sjön suger. Natt då!

Det är mörkt ute. Det är smått disigt vilket suddar ut referenslinjen den ständiga horisonten utgör. Men vi har Anton, våran autopilot, så jag behöver inte ha en referenspunkt. Anton är verkligen uppskattad. Medan den håller kursen, bortsett från när den differerar -+30 grader :), slipper jag ständigt att vara på vakt. Jag kan istället hålla bättre utkik efter fartyg eller hissa/reva segel. Framför allt kan jag dock ägna mig åt avslappning. Jag kan knåpa på blogginlägg, powernappa, se på film, beundra den rena stjärnhimmeln eller bäst av allt; bli förtrollad av marelden som ger varje svallvåg ett guldblått glitter. En av de mest magiska stunder upplevde jag igår. Oskar och jag låg i varsin soffa diverse sidor om rodret när Oskar plötsligt hörde ett blåsljud. Klick! Fast med säkerhetslinorna i flytvästen och snabb förflyttning upp på däck tvärs masten. Äntligen delfiner! Femton meter ut syntes ett tjock blått skimmer komma emot båten i högfart likt en torped. Vi hade nu tre-fyra delfiner som hoppade meter ifrån oss. Mörkret gjorde sin del i att endast ge oss konturerna av deras kroppar men marelden avslöjade deras position i vattnet. Var de än simmade hade de ett starkt blått skimmer omgivande dem som endast avbröts när de testade sin aerodynamik. En riktigt underbar upplevelse som varade i några minuter innan delfinerna försvann ner i djupet.

Vad har hänt i övrigt här på båten då?

För 38,5 timmar sedan tog vi farväl av våra dykinstruktörer och sedermera goda vänner för att kasta loss från El Ranchitos brygga. I rak östlig riktning satte vi fart med fyllda segel. I rak östlig riktning har också Anton hållit oss men inte alltid med fyllda segel. Vi har hittills mest gått för motor då vinden gör sitt bästa för att vi ska använda vårt bränsle. Vi har 650 sjömil (1204 km) från Utila till Panama men endast bränsle för 70 % av distansen. Med en bränslereserv inräknad har vi endast möjlighet för 50% motor, något  vi tyvärr inte uppfyller nu. Men några timmar segel blir det allt. Det är fantastiskt att stänga motorn och bara glida fram med vindkraft. Något vi förhoppningsvis, och enligt våra väderprognoser, får uppleva mer av imorgon. Dagarna på båten utgörs av pratstunder, bokläsning och mycket vilande. Det är väldigt skönt att lägga sig och vila om man upplever sjösjuka. Något jag dock endast upplevde i början. Men vid matlagning kan man lätt känna lite yrsel eftersom man står koncentrerar sig på en och samma skärbräda i en gungande miljö.

Nätterna ombord är uppdelade i 3-timmars vakter som roterar. De startar runt 21 och slutar runt 6 när solen stigit upp ur havet. I natt är det min tur att beundra soluppgången som redan är påbörjad så här strax innan femsnåret. Havet börjar nu gå från spegelblankt till russinstruktur samtidigt som det blir allt ljusare. Snart kommer solen som faktiskt inte är helt uppskattad. Det kan vara svårt att förstå för de som sitter i Sverige framför sina inte allt för länge sedan skottade uppfarter och njuter av vårsolen. Men här på båten blir det allt för varmt och därför håller vi oss mest i skuggan.

Mästerkocken



Bonnabränna? Äh...men ja ä int bitter










Kalsongsnubbe i fören





Vår följeslagare Rupert





Utslagen och yr besättning



Dopp till havs vid tillfälligt motorhaveri

Här på Utila har vi börjat dagen med att ta motorbåten in från båten till land för att gå till dykcentret. Efter lite prisjämförelse föll valet i Utila Watersports favör. Vår härliga instruktör Caitlin, av oss kallad Sugar, tog oss genast under sina vingar som Oskar, Tiger & Avatar. Namnet Avatar skulle senare bli det namn som många på ön kände Jens under. Egentligen stammar det från att han blivit kallad Avatar av någon i Mexiko eller liknande. Gissar att orsaken är att han för kortare Latinos är en jätte och med sina dreadlocks är liknelsen inte långt borta, haha.

Efter tre dagar hade vi tagit vårt första dykcertifikat och bestämde oss för att direkt gå på Advanced-kursen. 
Att dyka är verkligen en helt ny upplevelse i en egen klass. Det är inte det roligaste jag gjort men det är så häftigt att känna tyngdlöshet och simma runt bland fiskar som man annars aldrig kommer nära. I deras egen miljö är de överhuvudtaget inte rädda. Du kommer med lätthet inom centimeter från de flesta fiskar. Bland de djur vi sett finner vi Yellow stingrocka, Eagle spotted rocka, muränor, humrar, halvmeters krabbor, Scorpion fish (ibland fatalt giftig), sjögurka (som en stor larv, känns som en utomjordisk varelse), flundra, trumpetfisk, barracuda, en baby Revhaj, Lavender crust algea (den största encelliga organismen, stor som ett öga) och havssköldpadda. Sköldpaddan var en rolig upplevelse. Den följdes av två dykare under mig när det simmade upp till mig och passerade 2 dm från mitt cyklop. Den tittade lite mot mig, nästan lite nonchalant med ögonbrynet höjt tyckte jag. Den fortsatte bortåt för att lägga sig på rygg och en sista gång titta snett på mig :).
Inte bara fiskarna gör dykning häftigt. Alla färger är en upplevelse i sig. Alla koraller och växter som finns här nere gör det hela till en pastellmålning. Jag har hunnit med 18 av mina 21 dyk, detta då jag blev förkyld de sista 4 dagarna. Och även om jag försökte dyka så fick jag stå över dyk när jag kom upp med näsblod och tandvärk. Men de 18 dyk jag hann med har varit allt från grunda dyk med alla färger återgivna till mer mörka dyk som vrakdykning på 30 meter eller nattdyk. Nattdykning var speciellt. Du ska kasta dig ner i mörkret med endast en ficklampa som ger dig något ljus. Men att se marelden från dens egen värld var vackert. Som en stor stjärnhimmel.

På vårat sista dyk åkte vi runt och letade efter valhaj som synts i området. De är väldigt ovanliga och att ha sett en valhaj är väldigt speciellt. Man får inte dyka med dem men man får snorkla. Vi trodde vi hade en vid båten vid ett tillfälle men tyvärr var det fel. Efter en och en halv timmes letande gav vi upp och åkte tillbaka. Så denna gången blev det inte valhaj, kanske någon annan gång.

Den sista dagen utnyttjade jag ett av mina innestående dyk till att skrubba skrovet på båten. Vi hade lagt till vid restaurang El Ranchitos brygga trots att det var för grunt. Innan vi bestämde oss för att lägga till fick jag testa djupet. 162 centimeter sa mätstickan och båten går 1.63 m djupt. Så det var en centimeter för lite men vi bestämde oss för att testa. Vi la till och hade  faktiskt någon centimeter till godo förutom när det vågade då båten tog i botten. Men det var bara att ta på sig dykutrustningen och dyka ner för att gräva under kölen. 

Så vi lämnar nu Utila vilket jag känner lättnad över. 16 dagar dykande och festande gör en matt. Det är en jättecharmig ö med sin egna lugna stil. Alla talar typisk pirat-engelska och lever ett stilla liv. Men för mig är det för litet. Om det hade varit en stad hade det kanske fungerat men inte med en liten by. 

En vecka till havs blir spännande.

Mer bilder då=)

Bukten där vi låg ankrade




Utila bay by night



Ännu en vacker himmel

 Så var jag tillbaka på bloggen igen. I skrivande stund befinner jag mig på båten ankrad i Bahia de Ùtila, Utilas bukt. Tidigt på tisdag morgon den 30 mars halade jag ankaret och vi  satte av mot horisonten. Redan inom den första timmen började jag känna av sjösjuka, vilket är väldigt jobbigt om man måste hålla fokus. Helst vill man bara lägga sig ner och försvinna bort men det går inte om man ska segla. Därför var det en lättnad när vi stannade till och hoppade i vattnet. Snacka om häftig känsla att mitt på havet ta på sig en cyklop och hoppa i för att simma runt under kölen och skrubba skrovet från alger med en trasa. Det är så otroligt klart vatten här vilket gjorde det till en riktig upplevelse om än en smula läskig. Det blev några nervösa blickar mot intet för att kontrollera så inga hajar var närvarande =)

Efter en stund fortsatte vi mot ännu mer öppet vatten även om vi med den klara sikten länge kunde se Honduras i söder. Mot eftermiddagen välkomnades vi plötsligt av delfiner som snabbt tittade förbi meter från min sida. Det blev dock inga hopp längs fören som jag hoppats på, men det kommer nog fler fototillfällen eftersom det finns väldigt mycket delfiner här.  Samtidigt som solen gick ner över Guatemala bakom oss började mitt illamående lägga sig så smått, troligtvis för att jag fuskat med ett sjösjukeplåster =)

Det var en kväll med fullmåne och relativt molnfritt så det var väldigt idylliskt, det ända som fattades var hoppande delfiner i månljusets spegling mot havet. Klassisk filmscenspotential.

Vi hade fyra timmars pass med två på däck åt gången vilket gjorde det möjligt för en att sova två timmar åt gången. Det är ganska utmattande att hålla koncentrationen och speja efter fartyg i fjärran om man bara sover två timmar. Men det gick, efter 2 timmars kontinuerlig sömn och några power naps på däck kom vi fram 31 timmar senare. Under natten gick vi enbart på motor men när vi fick land i sikte under förmiddagen bestämde vi oss för att sätta segel och anlända med stil. Det var när vi kryssade upp mot Ùtila som vi hade en riktigt läskig upplevelse. Jag blir sällan rädd men nu blev jag väldigt rädd. Jag satt bakom rodret med fulla segel när en kraftig vindby tog tag i oss och snabbt ökade lutningen på båten. Vi låg redan med kraftig lutning, som man gör, så både Jens och jag skrek på Oskar inne i salongen när båten började slå över. Det kändes verkligen som jag skulle falla av och båtens segel tog nästan i vattnet. Vi låg alltså nästan helt på sidan när jag slet i roderspaken för att få upp båten mot vindögat. Jag fick verkligen kalla kårar för en kort stund. Vi skulle inte ta skada men båten kan ju ta skada. Dock försäkrar Oskar oss om att det inte är någon fara att kapsejsa. Kölen väger över 5 ton vilket kommer få båten att slå tillbaka, men vi är lite skeptiska även om det säkert stämmer.

Vid 15 tiden anlände vi till Ùtila, en ö bredvid Ròatan och Guanaja, alla tre tillhörande Honduras. Här är så pittoreskt och mysigt. En liten lugn by där alla talar engelska, där stämningen är på topp och där massa backpackers festar natten lång och dyker på dagarna. Det första gör vi redan och i morgon är det dags att börja med det andra. Vi ska först ta ett ”Open Water” certifikat och sedan ta en advance course. Sedan har vi två certifikat i fickan. Vi är alla otroligt peppade på att dyka. Alla vi pratat med som testat dykning säger att de är helt fast så det ska bli spännande att se hur det är. Men jag antar att det är väldigt magiskt att simma runt nere på 20 meters djup och kanske, med mycket tur, se en valhaj. Jag återkommer när vi dykt.

Nu ska jag socialisera med killarna. Over and out

I måndags tog Jens och jag bussen från Flores i Guatemala för att ta oss till San Pedro Sula, Honduras för att möta Oskar. På vägen passerade vi Rio Dulce, där Oskar har båten, vilket kan kännas onödigt men det var nödvändigt eftersom Oskar hade mycket packning. Vår tid i Honduras spenderades till största del i skoaffärer. Så nu har jag i alla fall nya skor vilket kanske ger mindre tjat om att mina vita (bruna) skor inte duger ;)

På onsdagen tog vi buss till Rio Dulce igen. Priserna på båttaxin ut till marinorna här har ockerpriser. 125 svenska= 125 quetzalas kostar det per skalle. Så det blev en del letande efter bättre priser bland lokalbor men efter mindre lycka på den fronten fick vi ge oss och ta Lanchas Publicos, som de publika taxibåtarna heter. Den första halvtimmen snurrade båtföraren runt mellan bensinmackar och sevärdheter innan han tog sig samman och styrde mot marinorna 45 minuter bort.

Det var riktigt vacker båtfärd. Mangroveträd skapade små kobbar i den breda floden som omgärdades av berg klädda i moln. Så otroligt vackert så det är svårt att förklara. Bilder kommer när vi passerar tillbaka med segelbåten.

Efter att ha spenderat 45 minuter åt ögongodis kom vi fram till marinan som ligger gömd i en bukt. Marinan har en pirat-känsla med sina slingriga bryggor bland mangroveträd och att den vaktas av inhemska indianer känns helfestligt :)

Igår och idag har vi ägnat åt städning av insidan på båten. När vi öppnade salongen var den helt full med mögel. Så mest har vi ägnat oss åt att tvätta alla soffor och sedan stå med svampar doppade i klor och försöka skrubba bort möglet. Och sedan har vi alla grejor. Det finns så otroligt mycket saker som Oskar har sparat på båten. Men nu har vi äntligen börjat se slutet på insidan i alla fall. Nu så här på kvällningen kan jag säga att det ser mysigt ut. Kvällarna här är fantastiska. Igår tog jag och Oskar ett dopp i mörkret och när man simmade kunde man se att vattnet lös upp i en grön/blå färg. Jag har sett samma sak på Discovery :P Jag tror det kallas Mareld och är plankton som skapar någon kemisk reaktion när de blir störda. Det är i alla fall coolt. Inte visste jag att det kan vara så intressant att stå och kissa från en brygga mitt i natten, haha.

Och sedan är stjärnhimmeln så klar här, det är så idylliskt. Jag sitter och knappar lite på datorn medan Oskar plinkar på gitarren och Jens lagar mat. Jag är så glad att vi äntligen är på båten. Äventyret har ökat ett snäpp :)

Hoppas ni mår lika bra.

Chip o välkomna!
Idag skulle vi ta bussen till Flores i Guatemala för att byta till en buss mot San Pedro Sula. Vi satt oss i en tour-buss vilket gjorde den 4 timmars långa resan så mycket lättare att klara av. Om man åker med en vanlig buss är det en överfull gammal f.d. amerikansk skolbuss.

När vi kom fram fick vi höra att det inte fanns en anknytande buss idag. Nähä, då var det väl bara att stanna över i Flores. Det är inte fy skam, för det är en vacker by. Den täcker hela lilla ön den ligger på och sjöarna runt ön omges av berg. Byn i sig har många trånga gränder och hus i alla dess färger. Jag får känslan av att jag är i Italien. Norra Italien, vid Milano, eftersom bergen och sjöarna känns typiskt denna del.
Husen är smala och några våningar höga, med mycket balkonger. Man får verkligen känslan av medelhavet.

Imorgon kl 0530 bär det av mot San Pedro Sula istället. Efter två dagar där väntar Guatemala igen =)

Cave tubing stog på schemat idag, våran tredje dag i Belize city. Vi hade läst om detta redan i Dominikanska republiken när vi kikade i en dykartidning. Efter lite googlande hittade jag en som erbjöd free pickup/dropoff och 1,5 timmes tour för 45 usd. Det kan synas ligga utanför en backpacker-budget men faktum är att Cave Tubing endast existerar i Belize och därför var vi tvungna att prova. Cave tubing går ut på att du glider ner för en ström i en traktorring och växlar mellan att ha regnskogen vid din sida eller glida in i grottor och underjordiska sjöar. Direkt när vi mötte våran guide Myles fick jag känslan av att det skulle bli en bra tur. Han var väldigt skämtsam och bjöd oss alla på en guide:ad rundtur i Belize City innan vi åkte till djungeln. Vi vandrade i ungefär en halvtimme medan vi lärde oss av allt kunniga Myles berättade. Jag till och med åt en termit för första gången :). Den var inte stor men smakade motsatt. En svag smak av gurka övergick till en stark mintsmak med inslag av chili.
Det var helt legendariskt vackert uppe vid startpunkten. en glänta kristallklart vatten och två gigantiska grottor åt båda håll. Det var nu vi verkligen led av att lämnat kameran hemma :(
Men men, vi hade tur att vara där med några andra som tog bilder:)

Vi satt oss i en tåg på fyra personer medan vi sakta gled in i den första grottan. Den var en sann bergakungasal och det var en häftig känsla att glida djupare och djupare in i mörkret. Först efter 200 meter kom vi ut på andra sidan innan det efter en stund i solen var dags för en ny grotta. Allt som allt tog det nog runt timmen att glida ner till mållinjen, helt klart värt pengarna. Cave tubing är verkligen att rekommendera, man borde ta med sig kamera när man gör det. Även om man tänker att det kan vara dumt att ta med sig en kamera ut på en traktorring är det väldigt lugnt och säkert.

Jag önskar vi hade mer tid i Belize. Eftersom vi måste vara i Honduras på måndag ( en dag innan Oskar, som vi ska segla med, kommer ner) har det blivit att vi måste stressa genom Mexico och Belize.
Det har givit oss båda en ganska dålig bild av Belize eftersom vi bara hinner vara i deras största stad.
Innan jag kom hit såg jag verkligen fram emot att vara här. Men man måste ha mer tid så man kan åka ut till atollerna för att snorkla i en vecka och lägga några dagar på vandringar i jungeln eller båtfärder på krokodilfloderna.

Men dagens strappats med Cave tubing, har återgett lite hopp om landet. :)  Jag kommer komma tillbaka för att verkligen se delen jag ville se, exempelvis Valhaj!

I morgon bär det av mot Honduras via Guatemala. Ingen aning om hur internet kommer vara där nere så tills nästa gång, Simma lugnt kamrater.

På en 30 minuters vandring genom djungeln för att komma till startpunkten




Vi preppar våra ringar genom att binda fast flytvästen på sidan. Inte mycket till hjälp där? haha




Grottan vi snart åker in i =)




En helt "breath taking" syn. Fullt med glittrande stalaktiter i taket.




Ljuset i slutet av "tunneln"







Jens ser något nöjd ut, jag ser ut som om jag har nackspärr :P




Chipp o Hej

Sedan den 6 mars har vi spenderat vår tid i Cancun, Mexico. Vi har mest varit på hostellet och någon dag på stranden, inte så spännande saker. Vi har inte rört oss mer än 1 km från hostellet så mycket om Cancun vet jag inte.

Igår började så den galnaste dagen hittills. Den började med att jag och bror hyrde en bil med två amerikaner vi har umgåtts med här nere. Vi ville se några av de många Mayaruiner som finns i området och även om det troligtvis går att ta sig runt med buss så är hyrbil verkligen hur smidigt som helst. Så vi gav oss iväg i en liten plåtburk med cykelhjul mot den första anhalten, Coba. Här ligger en av de högsta Mayaruinerna i Mexico och vi hade hört att man kunde klättra upp på toppen.

Efter 1,5 timmars körning på underbara vägar i jämförelse med Dominikansak Republikens, kom vi dock fram till avspärrningar. Vi ville dock inte bara gå runt vid foten av pyramiden. Vi ville ju se utsikten. Så vi smög runt pyramiden, tog oss genom skogen och kom upp till en fantastisk utsikt. Väl värt att sticka sig på kaktusar och bli biten av  myror : )

Jens och jag ville vara vid Chetumal vid belize gräns innan James & Leonard ( de två amerikanerna) var tvungna att åka tillbaka till Cancun så vi gav oss ut på vägen igen. Vi hade hört att det fanns en stor samling ruiner precis vid en klippavsats vid havet utanför staden Tulum.  Även om mörkret föll så ville inte missa platsen som av DNs läsare röstats fram som den vackraste platsen i Mexico (onödig fakta, ja visst ;P). När vi kom till ingången till parken var det dock stängt.  Vi fortsatte gå längs muren till vi hittade en lucka att ta oss över. Men nu var det trespassing… på statligt område… i Mexico!

Vi gick fram till havet och möttes av många häftiga, om än mörka, ruiner vid kanten av ett stormigthav. Vi stod där och funderade på hur vackert det varit att sittandes på ruinerna, se soluppgången över havet . Men så plötsligt frös vi till och fick kalla kårar. Ett starkt ljus från en ficklampa ackompanjerad av en hög ton från en visselpipa sken upp 300 meter bort. En vakt hade sett våra mörka siluetter mot himmelen när vi stod vid klippavsatsen mot havet. Helvete, vad gör vi nu. Vi började alla springa, så nu hade vi verkligen visat att vi inte bara råkat gå fel utan verkligen brutit oss in avsiktligt. Vi rundade några ruiner och sprang över öppen terräng till andra sidan av parken. Där kunde vi dock inte komma ner, det var alldeles för högt upp. Adrenalinet rusade genom alla fyra medan vi försökte diskutera om vi skulle spela dumma och ge upp eller springa. Efter 20 minuter bestämde vi oss för att smyga tillbaka samma väg mot ruinerna och försöka ta oss ut samma väg som vi kom in, även om detta var förbi vakten i andra sidan parken.  Vi satt länge och spanade tills Jens och Lenny började springa. Genast lyste ficklampan upp nu 100 meter bort. Jag väntade, väntade och när vakten kom nära nog att passera bakom en ruin sprang gav för livet. Nu hade det ju gått en lång stund sedan första upptäckten så möjligheten fanns ju att han kallat på polis. Alla fyra sprang fram till muren, klättrade över, tog oss genom antalet snår innan vi kom ut på andra sidan. Men genast kände jag obehag. 50 meter åt ena hållet stod en polispatrull och 150 meter åt andra hållet stod en annan. Helvete, vi var omringade. Av alla länder väljer vi att ha polis efter oss i Mexico. ”Vad händer om de tar oss?” Det är säkerligen ett allvarligt brott här nere. Det sista jag vill är att sitta i mexikanskt fängelse eller böta 100-tals dollar till en mutat polis. Vi smög längs skogsbrynet mot den ena polispatrullen innan vi snabbt korsade vägen. Vi fortsatte smyga, om man nu kan kalla det smyga. Vi väsnades otroligt mycket när torra grenar hela tiden bröts under våra fötter. Vi kom fram till ett 3 meter högt stängsel, klättrade över och började springa. Nu ville vi ta oss till våran hyrbil. Efter en halv kilometer kom vi fram till bilen, slängde oss in och började köra. En snabb diskussion om vilken väg vi skulle välja ut kom att ge oss ännu mer tur. För när vi i hög fart på motorvägen passerade vägen där vi svängt in till parken såg vi en polisavspärrning vänta på oss. Detta är helt galet, jag kan fortfarande rysa och känna adrenalin i blodet när jag tänker på det. Jens och jag har allstå haft tre mexikanska polispatruller efter oss för att sedan i hög fart fly till Belize gräns. Jag kan inte annat än att skratta, det känns som från en film. Så otroligt overkligt.

No hard feelings Mom & Dad, right? ;)

Brothers Love




Detta är faktiskt en fotbollsplan som mayaindianer spelade på. Målen ser ni i mitten på de lutande planen (första nedre högra hörnet). Historien säger att det gällde att med fötterna få en stenboll genom någon av ringarna. Det förlorande laget offrades till gudarna. Något jobbigt att vara fotbollsspelare på den tiden =)

Ett hål jag hoppade ner i




Från toppen på pyramiden.

Igår var det dags för oss att röra oss vidare. Vår resa i Dominikanska Rep. går mot sitt slut, men vi ville hinna med en sak till. Så idag var det dags för; valskådning :). Vi gick upp vid kl 8 för att gå ut och äta frukost innan vi skulle hitta en båt. Vi köpte varsin macka och en frukttallrik nere vid hamnen innan vi hoppade ner i en katamaran-motorbåt. Snacka om att vi gjorde ett bra val med båten. Det fanns dubbelt så dyra och mycket långsammare båtar som inte hann ifatt valarna. Våran båt var dock riktigt snabb och redan efter 20 minuter kunde vi se en knölval hoppa upp i luften en kilometer bort. Det var tyvärr så nära vi kom den hoppande. Men vi kom 10-15 meter från ett 20-tal andra så det var riktigt lyckat. En grym kick att se ett så stort och häftigt djur på så nära håll. Ett perfekt avslut på våran resa i Dominikanska Republiken. 

Enjoy the pictures!=)



 

Flertalet gånger kom det upp valar precis vid vår båt.




Här får Jens till en fin stjärtfena.


 

Jag ska nog göra en tavla av denna. Jag tycker den är så häftig...







Ja, man kanske inte ser så mycket här. Men det var häftigare i verkligenheten när den kom i mot båten. (Här i höger topp)




Pelikannästet

I söndags tog vi farväl av våra vänner på Alis Surf Camp för att bege oss till Las Terrenas, en by på halvön Samaná. Resan var en historia i sig. Vi hade ringt och avtalat med chauffören om att plocka upp oss vid Janets supermarket. Vi blev dock väldigt osäkra på om gjort rätt val när en överfull minibuss stannade vid oss.
3 TIMMAR i denna!? Men så blev det.

3 timmar i en minibuss med 16 människor, ett okänt antal kycklingar, ingen aircondition, ett fönster som inte gick att öppna på vår plats och på vägar värre än Polens. Det är 3 timmar i en skakig och obekväm bastu med konstant pipande. Hellre ståplats hos Swebus mellan Malmö-Göteborg.
Men utsikten när vi passerade bergsryggen som delar halvön Samaná i latitudriktning, gjorde det hela värt det. 500-700 meter upp hade vi en fantastisk utsikt över bukten i söder och med en tubkikare gissar jag att man kunnat skåda knölval härifrån.

Vi kom i alla fall fram till vårt boende Fata Morgana. Vi hade hoppats på att det skulle vara någon form av hostelstämning med mycket unga människor och fest. Men vi har nog kommit till platsen för pensionärernas sista vila, haha. Ironiskt nog är boendet väldigt ”OFF” och den enda i min ålder är en åsna.

Men vi är här för att äventyra så festa kan vi göra någon annanstans. Dessutom har varje bungalow en hängmatta. Högt värderat att ligga här i solen och bloggaJ

Igår var vår första hela dag här. Vi började med att koka nudlar till frukost, á la riktig backpacker budget, långt ifrån standarden våra kära flashpackers/poshpackers från Västerås har ; ). Vi gav oss sedan ut i byn för att leta en scooter att hyra. Jag är alltid för sparsam när det kommer till att hyra sådant utomlands men här unnade vi äntligen oss det och hyrde inte en utan två! Det var ett klockrent val att unna oss varsin scooter. Vi kände att det inte vore helt säkert att åka två på en scooter här. Små hjul på dessa vägar är ingen höjdare om man åker dubbelt. Dessutom kan man ju race:a om man har två :)

Vi kom 500 m innan min scooter dog och vägrade starta igen. Vi fick hjälp av två motorconchos(motorcykeltaxi) men de kunde heller inte starta den. Så det blev till att leda tillbaka, vänta på att den skulle bli lagad och sedan bar det iväg.

Vi bestämde oss för att köra till El Limon Cascada, ett stort vattenfall i djungeln. Vi susade fram längs fantastiska stränder och sluttningar och jag satt bara med ett leende hela tiden (Kanske inte det smartaste om man vill undgå insekter i munnen men turen var på min sida).

Vi kom fram till byn El Limon som låg strax innan vattenfallen. Flertalet gånger blev vi ifattkörda av motorconchos som tyckte att vi skulle hyra en häst till vattenfallen. Men vi ville ju vandra. ”No é impossible” blev svaret. Men när vi stod på oss var det plötsligt möjligt men med dem som guide, haha. Vi gick inte på den lätta utan gjorde vår egen tur som vanligt. Det behövdes överhuvudtaget ingen guide att följa ridspåren fram till de olika vattenfallen. En 30 minuters vacker, gjyttig och halvtuff vandring senare kom vi fram till det största vattenfallet. Enligt info ska det vara 40 meter högt men jag tyckte det såg ut som 20 meter. Det spelar inte så stor roll, stort var det. Vi tog oss ett dopp i det förvånansvärt varma vattnet. Jag hade ju bara badat i svenska iskalla vattenfall men här låg vattentemperaturen runt 22-24 grader.

Med solen på väg mot havet susade vi tillbaka till Las Terrenas. Vi avslutade med att för första gången på 2 veckor äta egengjord mat innan vi gick till sängs.

Nu skiner solen och vi ska snart ut på våra scooters. Klockan är 11 och tempen ger oss 25 grader ökande. Tjarå ; )




Utsikten från bussen






Åsnan som tillhör boendet. Kan vara lite jobbig när man äter=)



Utsikt från torg i Las Terrenas




Stranden




Överallt går vakter runt med pumphagel. Det ser rätt knasigt ut när en snubbe i T-shirt står och svänger en hagelbössa. Safe country ;)



våra scooters




Utsikt från en kulle före vattenfallen




Någon kommer säkert tycka att jag härmas när jag lägger upp en bild med handstående på min blogg....




....ännu mer nu kanske, men det såg häftigt ut;)










Vykortbild eller hur!?







Det stora vattenfallet